Trattkantareller, nya skor och teater

En kort uppdatering...
Livet är bra mycket bättre nu. Det svänger visserligen lite upp och ner men mest är det upp just nu. Jag har ett bra jobb, jag älskar mina elever och jag har bra kollegor.

Jag trivs i mitt hus trots att jag är på lite husvisningar då och då. Jag blir nog kvar här som det känns och det är skönt att det ändå är helt ok att det blir så.

I helgen väntar teaterrep, nästa vecka har vi premiär. Det är fruktansvärt ångestladdat måste jag säga. Ingen av oss kan våra repliker, det ändras hit och dit hela tiden och jag har skitsvårt att komma ihåg "var det si eller var det så" eftersom det ändras hela tiden. Gaaaaaaaaahhhh!

På lördag ska jag på 40-årsfest och det ska bli så jäkla kul!

Idag kom mamma med en massa trattkantareller som nu är rensade och ligger på tork. Inte helt fel. I <3 mamma!

Positiv feedback

Förra veckan var en riktig skitvecka. Jag var låg både måndag, tisdag och onsdag. Onsdag eftermiddag var jag på ett möte på Vintergatan och när precis skulle ila iväg till teaterrepet så säger rektorn på skolan "har du tid i 2 minuter, jag har två grejor jag behöver ta upp med dig".
När vi kommer till hans rum så spänner han ögonen i mig och säger "du ska väl inte sluta?"
Han hade hört att jag fått jobbet på Lust och Lära i Bollnäs eftersom han känner rektorn där. Jag förklarade att jag INTE ska sluta, utan att Lust o Lära är på kvällstid. Då sa han "det var en jäkla tur det" och sen bara överröste han mig med beröm. Jag höll på att börja gråta. Det är säkert! Jag stod och svalde och svalde... Han berättade vad eleverna sagt om mig, vad lärarna tycker om mig och slutligen vad han själv har för uppfattning om mig.

Fan, jag duger, jag ÄR BRA! Jag kände mig så glad och pigg när jag gick från skolan måste jag säga. Vad skönt att ÄNTLIGEN få lite feedback, det händer inte särskilt ofta...

Vad har hänt annars då? Jaa inte mycket.... Var på supertrevlig vinkväll hos Jennie i fredags. Sov över hos Anna-Lena och i lördags var vi på Finess och fikade. Det var urlänge sen jag hade tid att fika! Söndag var det teaterrep igen och ikväll likaså. Jag har idag varit på Vintergatan hela dagen och efter lunch åkte jag med niorna till kondomfabriken i Hennan. Riktigt intressant var det!

Blääääääää

Jag behöver bli upplyft, inte nertryckt. När jag är ute på tunn is så behöver jag få veta att jag duger, inte att jag är dålig. När jag blir nertryckt så ältar jag. Jag vågar sällan säga något till någon utan vrider bara på OFF vad gäller känslolivet.

Jag veeeet. Jag har inte så lätt att förmedla det budskapet till min omgivning, tyvärr.
Då blir jag nog lätt en martyr istället, men oftast en sån som stänger inne allt.

Min timing är inte alltid på topp, men visa mig hur jag ska bli bättre på det då, istället för att håna. Så känner jag och jag har fått lära mig att en känsla aldrig är fel. Värst vad ni blev experter då. Alla mot en. Jävligt kul liksom.

Igår kväll blev jag ledsen. Jag kände mig modig och försökte, men det blev tydligen fel. Hur skulle jag veta?

Så förlåt så jävla mycket då!

Jag älskar dig...

... tänk att de orden ska vara så svåra att säga!

Vi har börjat med att ha "uppvärmning" när vi repar teater. Vi får göra olika övningar som ska få oss mer avslappnade och liksom lite verktyg för själva presterandet när vi repar.
Det är roligt och nyttigt... Vi jobbar verkligen med oss själva.

Men igår...

Då skulle vi para ihop oss två och två, jag hamnade med P som är en man i 35-årsåldern. Vi skulle säga "Jag älskar dig" till varandra.... Jag har aldrig sagt de orden till någon man. Jag har bara sagt de orden till Gustav och Elin (syskonbarnen).

Fy fan vad tragiskt!
Jag har aldrig sagt - Jag älskar dig - till någon man...

Jag har aldrig haft ett sådant förhållande med någon man att det varit aktuellt att säga det. Mina flyktiga förhållanden har aldrig varit på det stadiet. Att säga Jag älskar dig, till en gift man känns väl inte heller aktuellt direkt. När jag var 22 och hade ett förhållande med Mr Gift så var det ju mer en beundran än kärlek, kan jag se såhär efteråt. Inte älskade jag honom.

Framförallt så har jag aldrig känt att jag har velat säga det till någon man, jag har alltså aldrig älskat någon på det sättet. Jag är 46 år. Det här är ju hemskt!

Det var skitjobbigt med den där övningen igår, jag blev väldigt berörd och kunde nästan inte klämma ur mig orden till en början.
Vi började med att stå långt ifrån varandra men även jättenära. Då blev det riktigt jobbigt.
Sen fick vi olika uppgifter under övningen, t.ex att vi skulle säga det så trovärdigt som möjligt till den andre, och sedan gå. Att vi skulle få personen som vi sa det till att verkligen känna att orden var ärliga.

Jag var helt slut när jag kom hem igår. Nu känner jag att jag gruvar mig för kvällens rep. Vad hittar han nu på, Mr Regissör?

Brustet hjärta

Pratade precis med en person som lider av ett brustet hjärta

Det här låter väl fånigt, men jag skulle också vilja lida av ett brustet hjärta. Hellre det än att inte ha någon alls i sitt hjärta....

För just nu är det ju torka på den fronten...

Poncho = fult?

En sån här vill jag ha. Har aldrig riktigt kunnat förlika mig med att bära poncho av någon anledning, men den här är så fin.

Nytt jobb!

Jahapp. Då har man ett till jobb då. Fem skolor, jag tyckte liksom inte att det räcker med fyra. Jag gillar utmaningar... hahahhahahhahah

Nä, det blir kanske lite mycket men jag behöver pengarna helt enkelt. Från och med nu är jag även SYV på Friskolan Lust och Lära i Bollnäs. Erbjudandet passar mig utmärkt eftersom de vill ha någon på "Konsultbasis" vilket innebär ett bollplank till lärarna och nästan ingen elevkontakt, det fixar de själva med hjälp av sina coacher. Jag ska ha sju föräldramöten nu i höst på kvällstid, samt hjälpa lärarna med info om regler etc. Så det blir på fritiden, passar bra när teatern är slut om en månad, då har jag mer tid...

Teatern ja... ja aldrig får man andas ut. Vi har fått tråkigheter i ensemblen så en tjej har hoppat av. Vi (rättare sagt jag) hittade en ersättare som kändes kanon men hon ringde idag och känner att det tar för mycket tid så hon drog sig ur. Ja, rep ca 16 timmar i veckan + heltidsjobb är ingen dans på rosor. Enklare för mig som inte har några barn och man som vill ha min uppmärksamhet när jag kommer hem såklart. Och det är så himla roligt!

Zen och konsten att sköta en motorcykel...

Ovanstående bok av Robert M Pirsig fick jag tips av någon (minns inte vem) att läsa.

Jag har många böcker på min "att-läsa-lista" men häromdagen började jag då med denna. Det stod så fint om hur det är att åka motorcykel i första kapitlet. Såhär:

Man måste vara mycket intresserad av att skrika för att kunna hålla bildande samtal på en motorcykel i gång. Istället tillbringar man sin tid med att bli medveten om saker och ting och meditera över dem. Över syner och ljud, över vädrets nycker och saker man minns, över maskinen och landskapet man ingår i, tänker i lugn och ro på allt möjligt utan att hetsas och utan känslan av att tiden rinner en ur händerna.

Hade inte kunnat beskriva det bättre själv. Precis så är det! Är jag stressad eller låg så finns inget bättre än att åka hoj, allt liksom blåser bort...

Boken är från 1977, redan då förstod man storheten av att åka hoj! ;-)

Larver och insekter!

Alltså jag har precis varit med om en oerhööööört traumatisk upplevelse!

När jag var i Turkiet i maj så köpte jag "turkisk konfekt" som är liksom mjuka marmeladliknande godisar. De la jag i en fin burk och sen har jag väl ätit en då och då. Idag var jag sugen på en, så jag öppnade burken och tog upp en godis. Höll på att stoppa den i munnen då jag såg att det rörde sig i burken. Det var larver i godiset! Inte bara larver utan även färdigutvecklade "insekter" med vingar som flög ut ur burken. Jag som har värsta insektsfobin!

Jag lyckades få på locket på burken, sprang och hämtade en Ajax sprayflaska och sprayade hysteriskt överallt i skafferiet! En dog, en försvann och är fortfarande borta och även en till försvann till de sälla jaktmarkerna. Sen drog jag fram dammsugaren, dammsög som en galning och torkade. Tömde dammsugarpåsen - de kan ju lägga ägg i påsen ju - och ut med soppåsen. Fy fan vad äckligt!

Det är alltså en insekt på rymmen. I min hjärna kommer den nu att hitta något undanskymt utrymme i mitt skafferi där den lägger ägg. Det som händer sen är att jag en dag öppnar skafferiet och ungefär som ur munnen på John Coffey i "Den gröna milen" så liksom VÄLLER de ut!

Bara så ni vet. Om ni undrar var jag tar vägen om en vecka eller två. Jag är antagligen död. Dödad av äckliga insekter!