Jag är med i
Blogstafetten och idag är det min tur...
Jag har fått frågan av
The real mymlan:
Försöka sätta fingret på och beskriva dina egna fördomar, och gärna berätta om något tillfälle då någon av dina fördomar kommit på fall. Kanske fördomar du själv möts av eller fördomar du har som du fått bekräftade. Oj! Nu säger jag som en f.d jobbarkompis sa när han fick frågan ”hur är det med dig då”. Då svarade han ”har du tid?”. ;-)
Intressant att just jag fick denna fråga, i förra omgångens blogstafett vill jag minnas att jag frågade ungefär detsamma till den jag skulle skicka vidare till. Jag tycker ämnet är väldigt intressant och ser ofta hur våra fördomar sätter käppar i hjulet för oss.
Mina egna fördomar har varit ofantligt många och ofantligt stora. Jag har växt upp i ett hem där Jantelagen varit präglat ända in i tapeterna. Särskilt min pappa hade mycket åsikter om folk som såg annorlunda ut eller betedde sig ”fel”. Invandrare var inte populära, ”alla zigenare stjäl” och homosexuella är äckliga… Man ska inte sticka ut och inte vara annorlunda. Dessutom ska man vara nöjd med det man har. Suck…
Jag har dock jobbat ganska mycket med att få bort mina fördomar och kommit en bra bit på väg. Jag försöker att våga vara öppen i sinnet när jag möter en ny människa. Jag har dock en bit kvar på vägen, jag dömer fortfarande lätt människor som i mina ögon är ”stroppiga” eller som jag tycker ser ner på mig. Har så svårt för sånt. Jag har säkert fel i många fall, men när jag får det bekräftat genom att de är arroganta, kränker etc då är det kört. Jag klarar inte att vara trevlig mot sådana människor.
Jag jobbar med människor och senast idag hörde jag en eleverna som precis flyttat till ”min” skola säga: ”Vad skönt det är att gå över skolgården och se att de där små i 1:an och 2:an inte är rädd för en”. Det handlar ju också om fördomar och om attityd. Många, många av mina elever är redan stämplade av sina lärare för att de fått höra att han eller hon är en ”strulputte”. Men jag tror och hoppas att alla människor kan förändras.
Jag är (ibland bara utåt) en ganska stark person som vet vad jag vill och inte många sätter sig på mig. Jag har tagit för mig av livet och anser att jag oftast känner mig respekterad som människa.
Till exempel så kör jag motorcykel, sånt kan ju inte tjejer göra, eller?
När jag tog hojkort -91 så rynkade min pappa m.fl på nästan men jag kan säga att efter 18 års mc-åkande så är jag till 100% respekterad av övriga motorcyklister. Ingen tycker att jag kör eller är sämre bara för att jag är tjej, tvärtom så tycker de att jag kör bra.
Som överviktig har jag också ibland mötts av fördomar. Kommentarer om min vikt kan göra så fruktansvärt ont ibland men ibland kan det som människor INTE säger göra minst lika ont.
Har nyligen gjort en Gastric Bypass (överviktsoperation) och det ska bli intressant att se om människors uppträdande förändras när jag blir smalare. Jag hoppas verkligen inte det…
Ämnet jag vill skicka vidare till Snowracer är:
Vilken känd person skulle du INTE vilja byta liv med och varför?