Det var det det...

Jag sitter här och gäspar trots att jag verkligen haft en lugn helg. Inte för att mina helger är så fartfyllda direkt, nä verkligen inte. Just nu när mitt knä är som det är så är jag absolut inte sugen på att gå på krogen där det är fulla människor. Någon kanske kommer o råkar butta mig, jag vrider knät när jag rycker till och vips så är det kört. Vill inte riskera det. Pratade med en idrottslärare på min skola igår och han har tränat elitidrottsmän och har erfarenhet av knäskador. Han frågade vad jag hade för symptom. När jag berättade så sa han "det låter som om det är menisken". Ja jag hoppas verkligen att det är det jag med, så jag får operera det och blir bra. Så här vill jag då inte ha det.

I fredags var jag helt uppe i varv och låg i soffan framför tv:n men kunde inte slappna av. Hade jobbet i skallen mest hela kvällen. Lördag innebar att stå och sälja träningskort åt gympaföreningen och det gick jättebra. Sen fikade jag med vänner + kusin Emma och sen åkte jag hemåt. La mig i soffan igen men blev lika stirrig som fredag kväll. Hade planerat att Misan endera skulle åka hit eller så skulle jag till henne. Jag åkte till henne och vi lagade mat och smaskade även i oss lite glass med nougatsås efteråt, nyttigt nyttigt... I hennes soffa frampå småtimmarna fann jag till slut en slags ro och det var så himla skönt. Vi småpratade om gamla minnen och allt och inget. Helt plötsligt var klockan halv två. Åkte hem och somnade direkt jag la mig, jätteskönt.

Det har varit en tung helg även för Misan. Idag är det två år sedan Albin blev påkörd av bussen och dog. Två år har gått så fort, ändå är det som att det var förra veckan. Hur säger man när någon frågar hur många barn man har? Ska man säga "två barn" eller "tre barn, varav ett är i himlen"? Albin finns ju såklart alltid med familjen. Man kan inte låta bli att undra; hur skulle Albin ha sett ut nu, vad skulle han ha gillat att göra på fritiden osv...