Leva livet

Jag har varit bättre i yrseln den här veckan, kan det vara så att doktorn har rätt så det ÄR diskbråcket som ställer till det? Hoppas! Jag knaprar piller som förhoppningsvis hjälpt nu då. I helgen har jag tyvärr haft nackspärr så då har det varit lite "yrt" igen.
Har fått optid för korrigering av min bukplastik. Den 21 mars ska det bli av. Dagkirurgi i Sandviken, mamma skjutsar mig. Vilken tur att jag har min mamma, hon ställer upp i alla väder och jag gör gladeligen detsamma för henne..

I natt hade jag en underbar dröm. Vilken tur att man aldrig förlorar sina minnen!

Det var inte jag som drog det kortaste grässtrået!
Jag kan fortfarande hitta någon att leva mitt liv med, även om jag just nu inte känner mig riktigt redo för det. Jag kan fortfarande bli lycklig. För jag vill LEVA! Med det menar jag att jag vill leva med någon som jag kan gå på restaurang med, resa med, åka på Ikea med. Någon att irritera mig på för att han inte bär ut soppåsen. Jag vill ha någon att somna och vakna med, någon att snusa i nacken och ligga sked med i soffan framför tv:n. Någon som jag gör saker tillsammans med! Det finns fortfarande möjlighet till allt detta.

Du

Minns. Ledsen. Saknar. Längtar efter. Tomt.

Minnen. Leendet. Armarna. Nacken.

EEG

Läget är inte så bra med mig. I tisdags så fick jag besked från neurologen på Hudiksvalls Sjukhus att EEG-undersökningen jag fick göra när jag svimmade i julas inte var så bra. Jag vet inte vad det innebär riktigt, om jag ska bli jätteorolig eller "bara" orolig. Jag ska in på en vidare utredning och det ska ske snabbt. Först ska jag göra ett nytt EEG när jag även ska sova. Sen ska jag göra en magnetröntgen av huvudet också.
Som att det inte var nog med alla andra krämpor liksom. Nu får det räcka. Jag orkar inte mer motgångar. Har mått skit den här veckan. Stressar upp mig och blir orolig. Har jag en hemsk sjukdom? Hjärntumör? Huuuuu....

För att gå över till något annat så är det mycket på jobbet nu såklart, det är ju gymnasievalstider. Senast 15 februari ska gymnasievalet vara gjort. Det är skönt att ha att göra på jobbet även om jag blir hemskt trött på eftermiddagarna. Fyra skolor att åka runt på och ca 100 elever som ska söka till gymnasiet. Fullt upp med andra ord.

Jag försöker ta det väldigt lugnt nu eftersom jag känner mig stressad och orolig. Därför blir det mycket filmtittande. Jag har haft något av ett Johan Falk-maraton och har lyckats hinna med 10 av filmerna. Igår kväll tittade jag även på Hypnotisören.

Wise...

It's complicated...

Sitter och spelar Bubble Witch saga, gråter och lyssnar på U2.
Fy fan så patetiskt.

Varför ska livet vara så jävla komplicerat!

Storhelger

Julen är över, skönt! I morgon är det Nyårsafton sen är det över också. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag gillar inte storhelger. Aldrig känner jag mig så ensam som då.

Igår var Annika, Helen och Kresse här. Vi drack lite vin och åt paj som Helen hade gjort. De andra gick ut på Järnvägs men jag stannade hemma....

Resa är bokad. Det ska bli så jävla skönt att åka bort! Lite värme, vila, god mat och försök att rensa skallen blir perfekt!

Andas ut...

Mötet igår gick bra. Jag var skapligt nervös innan, trots att jag var taggad till tusen och hade tagit på mig yrkesrollen till 100%. Med flackande blick stod jag där vartefter människor trippade in. Men ingen L dök upp tack och lov. Så skönt! Nervositeten släppte när jag insåg att han inte dök upp. Var helt slut när jag kom hem och ryggen var sämre än någonsin. Nästa vecka blir det en tripp till Stockholm i tre dagar för Gymnasiekonferens. Ska bli så skönt att åka bort!

Det ska även bli en till teaterföreställning av "Vad är problemet" som vi spelade förra hösten. Denna gång på - trumvirvel - Folkteatern i Gävle, tänka sig! På söndag ska jag träffa regissören här i Ljusdal och damma av replikerna lite. Nästa helg tränar hela gänget i Gävle över helgen. Den 6 december är föreställningen. Pirrigt men roligt!

Nu är det fredag - jag är i offläge - sitter just nu i morgonrock och ska fixa middag. Sen kryper jag ner i badkaret med tända ljus, någon väldoftande olja i vattnet och det är FREDAGSMYS!

Framåt tack!

Jag halkar lätt tillbaka och ältar. Men jag behöver se framåt nu. Stryka ett streck över den senaste månaden, kanske längre än så.

Min hemliga blogg är nu historia, raderad, finito, borta.
De orden som stod där vill och orkar jag inte läsa mer. Tack och hej leverpastej!

Nya tag

Nu vänder jag blad och blickar framåt...
Ett STORT steg framåt tar jag och jag ska inte snegla bakåt!

Någon sa, att det är av en anledning som vindrutan på bilen är jättestor, medan backspegeln är pytteliten...

Neggoinlägg

Livet suger
Jag är less på att inte må 100% bra. Jag tyckte att jag kände mig lite bättre i ryggen, men nä! I morse cyklade jag 5 km trots att jag sagt att jag skulle vila från motion några dagar för att se om det blir bättre. Jag är LESS! Sen finns det annat jag är less på också och det är *piiiiiiiip*. Ja det är sekretess, så det tål inte att skrivas här, så det så!

I morgon har vi vår årliga långtur på hoj till Röros. Kan jag åka med? Nääääääää! :-(
Jag har kört typ 200 mil i år, brukar köra runt 1500 mil per sommar så det här är ju skrattretande! HAHHAHAHAHA

Finns det positiva saker som händer också kanske?  Ja på måndag åker jag bort några dagar, ska till Prag med jobbet. Fy fan vad skönt att lämna vardagen, få andas ny fräsch luft, få distans till saker och ting och få SKRATTA. Jag behöver verkligen få SKRATTA känner jag. När fan SKRATTADE jag sist?

Hälsningar Mrs Martyr

Leva ensam, leva två?

Jag är trött på att leva ensam. Jag citerar min vän Eva som sa "jag är så jävla trött på att ta alla beslut själv, vare sig det är om vi ska lätt- eller mellanmjölk, eller vart vi ska fira semester".

Någon att dela beslut med - ja tack!
Någon att dela utgifter med - ja tack!
Någon att reta sig på för att han inte bär ut soppåsen - ja tack!

För ett tag sedan så kände jag att 2012 är fanimej mitt år. Men nu börjar jag misströsta. Det är farligt, jag måste hålla modet uppe att det är nu det händer. För annars händer det ju inte.

Så Mr Right; here I am, you are soooo welcome in my life!

Vilken dag!

Idag fick jag höra orden som jag alltid velat höra...

Varför känner jag då att de inte var på riktigt?

Jag tror på dem först när jag ser att något händer därborta...

Livet kan vända i ett nafs...

Jag tänker mycket på Ellie och hennes familj. De påbörjade provtagningar igår. De måste söva Ellie för att kunna ta alla prover, hur lätt är det att få en 5-åring att ligga stilla i magnetröntgen? De ska ta magnetröntgen på HELA kroppen på henne. Fatta!

Ryggmärgsprov, benmärgsprov, blodprover etc etc... Sen påbörjas cellgiftsbehandlingen. Fy fan!

Personligen är jag ganska tillfreds med livet just nu. Ganska - skrev jag.

Livet är inte enkelt. Ibland blir det trassligt.
Ibland är det trassligt bara ibland, men bra för det mesta.
Ibland är det trassligt mest hela tiden och bra bara pyttepyttelite.

Ta mig härifrån. Bort från alla beslut. Jag vill få lugn och ro.

Uttråkad

Jaha, då har allt återgått till det normala igen. Slut på teaterrep, ingen hojsäsong. Detta innebär för mig tristess, inget att göra, tråkigt, klättrar på väggarna, dööööööör av understimulering. Fredagar är jag ofta väldigt trött efter arbetsveckan så jag har inget emot att bara umgås med mig själv, slöa i soffan, glo på tv osv... Jag brukar i regel gå och lägga mig rätt tidigt eftersom jag klipper med ögonlocken lagom till resultaten till idol vid 22.30.

Det är inte alltid jättekul att bjuda in sig själv till sina vänner, ibland bara vägrar jag. När man är singel så är min erfarenhet att man inte alltid bjuds in när de vänner som har relationer ska ha middagar etc. Då bjuder de bara sina parvänner. Hm.

Igår läste jag ut en bok som var "sådär", helt ok men bara ok. Nu har jag börjat på en ny. Förhoppningsvis kan jag slå ihjäl några timmar med den...

Positiv feedback

Förra veckan var en riktig skitvecka. Jag var låg både måndag, tisdag och onsdag. Onsdag eftermiddag var jag på ett möte på Vintergatan och när precis skulle ila iväg till teaterrepet så säger rektorn på skolan "har du tid i 2 minuter, jag har två grejor jag behöver ta upp med dig".
När vi kommer till hans rum så spänner han ögonen i mig och säger "du ska väl inte sluta?"
Han hade hört att jag fått jobbet på Lust och Lära i Bollnäs eftersom han känner rektorn där. Jag förklarade att jag INTE ska sluta, utan att Lust o Lära är på kvällstid. Då sa han "det var en jäkla tur det" och sen bara överröste han mig med beröm. Jag höll på att börja gråta. Det är säkert! Jag stod och svalde och svalde... Han berättade vad eleverna sagt om mig, vad lärarna tycker om mig och slutligen vad han själv har för uppfattning om mig.

Fan, jag duger, jag ÄR BRA! Jag kände mig så glad och pigg när jag gick från skolan måste jag säga. Vad skönt att ÄNTLIGEN få lite feedback, det händer inte särskilt ofta...

Vad har hänt annars då? Jaa inte mycket.... Var på supertrevlig vinkväll hos Jennie i fredags. Sov över hos Anna-Lena och i lördags var vi på Finess och fikade. Det var urlänge sen jag hade tid att fika! Söndag var det teaterrep igen och ikväll likaså. Jag har idag varit på Vintergatan hela dagen och efter lunch åkte jag med niorna till kondomfabriken i Hennan. Riktigt intressant var det!

Blääääääää

Jag behöver bli upplyft, inte nertryckt. När jag är ute på tunn is så behöver jag få veta att jag duger, inte att jag är dålig. När jag blir nertryckt så ältar jag. Jag vågar sällan säga något till någon utan vrider bara på OFF vad gäller känslolivet.

Jag veeeet. Jag har inte så lätt att förmedla det budskapet till min omgivning, tyvärr.
Då blir jag nog lätt en martyr istället, men oftast en sån som stänger inne allt.

Min timing är inte alltid på topp, men visa mig hur jag ska bli bättre på det då, istället för att håna. Så känner jag och jag har fått lära mig att en känsla aldrig är fel. Värst vad ni blev experter då. Alla mot en. Jävligt kul liksom.

Igår kväll blev jag ledsen. Jag kände mig modig och försökte, men det blev tydligen fel. Hur skulle jag veta?

Så förlåt så jävla mycket då!

Jag älskar dig...

... tänk att de orden ska vara så svåra att säga!

Vi har börjat med att ha "uppvärmning" när vi repar teater. Vi får göra olika övningar som ska få oss mer avslappnade och liksom lite verktyg för själva presterandet när vi repar.
Det är roligt och nyttigt... Vi jobbar verkligen med oss själva.

Men igår...

Då skulle vi para ihop oss två och två, jag hamnade med P som är en man i 35-årsåldern. Vi skulle säga "Jag älskar dig" till varandra.... Jag har aldrig sagt de orden till någon man. Jag har bara sagt de orden till Gustav och Elin (syskonbarnen).

Fy fan vad tragiskt!
Jag har aldrig sagt - Jag älskar dig - till någon man...

Jag har aldrig haft ett sådant förhållande med någon man att det varit aktuellt att säga det. Mina flyktiga förhållanden har aldrig varit på det stadiet. Att säga Jag älskar dig, till en gift man känns väl inte heller aktuellt direkt. När jag var 22 och hade ett förhållande med Mr Gift så var det ju mer en beundran än kärlek, kan jag se såhär efteråt. Inte älskade jag honom.

Framförallt så har jag aldrig känt att jag har velat säga det till någon man, jag har alltså aldrig älskat någon på det sättet. Jag är 46 år. Det här är ju hemskt!

Det var skitjobbigt med den där övningen igår, jag blev väldigt berörd och kunde nästan inte klämma ur mig orden till en början.
Vi började med att stå långt ifrån varandra men även jättenära. Då blev det riktigt jobbigt.
Sen fick vi olika uppgifter under övningen, t.ex att vi skulle säga det så trovärdigt som möjligt till den andre, och sedan gå. Att vi skulle få personen som vi sa det till att verkligen känna att orden var ärliga.

Jag var helt slut när jag kom hem igår. Nu känner jag att jag gruvar mig för kvällens rep. Vad hittar han nu på, Mr Regissör?

Komplimang

Jag fick en komplimang av R på Facebookchatten häromdagen:

"Hej fining"

Jag lever på den än, tre dagar senare!

Sudda sudda sudda sudda bort din sura min...

Det känns bättre nu. Ville bara säga det. Å hela en (!) kommentar fick jag på förra inlägget. :-(
Ja nu blev jag lite martyr här, men det är det så många runtomkring mig som är så det kvittar.
Men i alla fall; Tack Caroline, dina ord värmde gott ska du veta! :-)

Om två veckor bär det iväg till Turkiet. Ska bli underbart måste jag säga. All inclusive blev det, inte helt fel det hellet. 600 m till centrum, 400 m till stranden. Pool på hotellet. Två rum förfogar vi över. Ja, visst låter det härligt?

Jag målar och målar här hemma. Tror tamejsjutton att jag målat skafferidörren 5-6 gånger för att få vit färg att täcka över engelskt röd. Pust...

Blä!

Jag är ingen "deppig" person. Jag är en sån som [tyvärr] stänger av mina känslor många gånger, biter ihop och går vidare. I helgen har det varit riktigt blä. Jag kan inte förklara det hela. Känner mig bara off. Ska hoppa på motorcykeln och ta en tur senare, det brukar rensa skallen. Till kvällen är säkert allt bra igen.

Kanske ska jag ta mig en funderare på mig själv som person eftersom jag så många gånger känner mig missförstådd. Ibland hör jag mig själv säga en sak, men personerna omkring mig verkar höra något annat (?)
Jag har en bild av mig själv som en väldigt tydlig person. Tycker inte att jag är "flummig" eller otydlig, tvärtom. Ändå blir jag missförstådd ibland. Varför?

Ibland funderar jag på om jag har helt tokiga värderingar. Eftersom det ibland är så att jag verkar vara "kärringen mot strömmen" och mina vänner tycker precis tvärtom. Ska man tänka så att "majoriteten tycker si, så då är det rätt". Eller ska jag hålla fast vid mina värderingar?

Inte helt enkelt. Jag är även en sån som inte är rädd att säga vad jag tycker. Ibland går jag på som en bulldozer, jag borde vara mer ödmjuk. Jag har väldigt svårt för människor som sitter mesiga/tysta och "inte tycker något" och efteråt så tisslar de bakom ryggen. Säg vad ni tycker då för faan!

Just nu känner jag mig bara så jävla ensam.
Men vad är det jag saknar? Nya/fler vänner? En man? Sex? Utmaningar? Semester? Nytt jobb? Flytta?
Jag har faktiskt inget svar på frågan...