Emo

Det är många som höjer på ögonbrynen när jag säger att jag kallas för Emo. Nuförtiden är Emo ett ord som används i en hel del andra sammanhang än att typ ropa på mig. Man kallar varandra för "Emo" i skolan, och det är inte ett särskilt positivt ord...

Så här är det:
Jag är döpt till Eva-Marie Olsson. När jag var liten och söt så tyckte nog mina föräldrar "varför döpte vi tösen till ett så långt och krångligt namn". Så de började säga Mia. Mormor var nog den enda som sa (och fortfarande säger) Eva-Marie.

När vi gick i tredje klass fick vi börja med syslöjd. Bland det första vi fick göra var att sy en påse som vi skulle ha våra alster i. På påsen skulle vi brodera våra initialer med kedjestygn. Bara det var ju en jäkla insats.

På min påse stod det alltså: EMO.

En dag när mina klasskamrater stod och väntade på bussen till syslöjden och jag kom gående med min fina (?) syslöjdspåse - jag tror den var grönrandig med röd brodyr - så ropade min fröken Ulla Fredriksson; kom nu... Emo...

Sedan dess har jag kallats för Emo. Alla säger det. Typ. Nästan i alla fall... Nja, inte på jobbet, där säger de Mia. Men många elever säger också Emo. Alla kompisar säger Emo.

När jag ringer till t.ex Försäkringskassan, tandläkaren etc så säger jag såklart inte "hej, det här är Emo Olsson". Då skulle de bara säga "ursäkta?"

Emo...
Någon undrade om jag var från Finland. Andra tror att jag heter Nemo.
Nä, Emo är det. Sedan typ 1974 eller nåt.