Funeral blues

En kompis har haft tråkigheter, hennes pappa dog i fredags. Jättetråkigt, han hittades död vid köksbordet. Det kanske var hjärtat som sa godnatt, vem vet... Tänkte en hel del på min egen pappas död. Han låg och hade ont i fyra veckor innan han äntligen fick somna in. Om jag får välja så skulle jag hellre dö snabbt än att ligga och plågas. Minns sista tiden med pappa som otroligt jobbiga, det var som en lång väntan på att plågan skulle ta slut. Ändå gick det väldigt fort, typ sex veckor efter att han fått beskedet att han hade cancer så dog han. Sex veckor... herregud... första veckorna hade jag på nåt vis hoppet kvar, men när jag såg att han gav upp och inte hade den minsta livsgnista kvar så var det bara att vänta på att han skulle få somna in. Jag är oerhört glad för att jag höll honom i handen när han dog.

Som alltid när jag tänker på döden så kommer den här dikten i mina tankar:

Funeral Blues Stop all the clocks, cut off the telephone, Prevent the dog from barking with a juicy bone, Silence the pianos and with muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He Is Dead, Put crepe bows round the white necks of the public doves, Let the traffic policemen wear black cotton gloves He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever; I was wrong The stars are not wanted now: put out every one Pack up the moon and dismantle the sun Pour away the ocean and sweep up the wood, For nothing now can ever come to any good W. H. Auden