2009-08-05

U2 - Ullevi 2009


U2-konserten var (ja ni har väl sett recensionerna?) helt suverän. Är sååå glad att jag hade biljett till dag 2 eftersom den fick fem plus (fredagen "bara" fyra plus). Ett bra urval av låtar även om jag saknade några favoriter såklart.

Men det som slår mig är; vilken otrolig logistik det ligger bakom detta arrangemang! Man kan undra hur många roddare, ljus/ljudtekniker, kameramän etc etc som är i tjänst? Under en av låtarna så kom t.ex låttexten upp på tv-skärmen, det måste ju sitta någon och "trycka fram" orden vid rätt tillfälle, bara det är ju en jäkla grej. Sen översattes det Bono sa till Svenska på tv-skärmen också.

Scenografin var helt fantastisk. Över scenen ruvade "The Claw" som bestod av fyra ben och massor av ljus. The Claw ändrade skepnad hela tiden. På tv-skärmen ovanför bandet kunde vi se bilder, text och andra effekter.

Såhär var konserten (har stulit några kommentarer från Aftonbladet):
Efter förbandet Snow Patrol så var det paus ca 1 timme.
Sedan började Bowies "Space oddity" ljuda i högtalarna.

Larry Mullen Jr är först upp på scenen! Ensam vid trumsetet.. Nu drar det igång!!

1. Breathe. Jublet? Vid Bonos entré var det öronbedövande...
2. No line on the horizon. Efter en tveksam och ganska klumpfotad öppning från Edge hittar bandet rätt i låten. Bonos falsett är helt klanderfri.
3. Get on your boots. Inte min favoritlåt från nya skivan, men gör sig mycket bättre live måste jag säga. Vilket drag! Edges gitarrljud kan man skrämma barn med.
4. Magnificent. En av de bästa låtarna från nya skivan. Känns redan som en modern U2-klassiker. Publiken är med från första stund. Handklappen vill inte ta slut. "The claw" har vaknat till liv och glöder stilla i blått och lila. Så snyggt att man häpnar. Bono skakar händer i publiken och hela bandet utom Larry rör sig sakta över ramperna.
5. Beautiful day. Vips fullkomligt exploderar hela arenan! Redan i första versen har U2 publiken i sin hand. Handklappet och jublet är fullkomligt förkrossande.... "The claw"i turkost och grönt nu. Bandet tätt ihop på innerscenen igen. Och publiken på planen hoppar just nu som en enda kropp. Helt sjukt maffigt.
6. New years day. Kvällens första överraskning. Hela bortre läktaren står upp. Edge på piano och Ullevi kokar! Varenda kotte här inne klappar takten nu. Och "The claws" inre glöder som höll den på att smälta. Stämningen är helt... enorm! Bono pratar om gårdagens efterfest: Vi njöt av att trasha er stad igår.Han är nöjd med efterfesten, och ber snubben han lånade pengar av igår om ursäkt. Och alla han sade kunde komma och bo hos honom i Dublin - han menade det verkligen, då, klockan 4 på morgonen....
7. I still haven't found what I'm looking for. Jag får gåshud för andra gången ikväll (först när de kommer ut på scenen). ALLA sjöng med. Bono behövde inte sjunga alls under första versen, så jädra häftigt så det går inte att beskriva. Jag fick en klump i halsen då och fick det även nu när jag skrev dessa rader och tänkte tillbaka. Det är så galet vackert, pampigt och, ja just det, mäktigt!
8. Stay (Faraway, so close). Edge och Bono ensamma på scenen nu och Edge har hakat på sig den akustiska gitarren. Nere på planen vevar armar fram och åter.
9. Unknown caller. Stämningen kommer av sig något. Precis som igår signalerar bildskärmarna när publiken ska klämma i med "oh-oh-oh". Efter Unknown caller så pratar Bono en del. Säger något om att det blir "världspremiär" då de ska köra nästa låt, för de har aldrig kört den på någon konsert förut. Hm, vilken kan det då bli tänker jag. Jo:
10. Electrical storm. Bildskärmarna pulserar i någon sorts futuristisk mosaik. "The claw" har fått armarna nedsläckta och bildskärmen i mitten har vuxit sisådär tre gånger. Bonos falsett sitter som ett spjut. Precis den här låten tittade vi på Youtube på kvällen innan för Annika och Helén hade inte hört den. Vilken känsla det blir, sååå bra!
11. City of blinding lights. Scenen vaknar ännu lite till. Som ett laserdrivet rymdskepp med neon i ådrorna. En hisnande syn. Fullt med lysande mobiltelefoner i publiken. Och i "oh you look so beautiful tonight"-partiet sjunger hela Ullevi med en hals. Pampigt!
12. Vertigo. Scenen i ilsket vitt och Edge riffar som gällde det livet. Sinnessjukt effektivt. Och publiken är galen där längst fram
13. I go crazy if I don't go crazy tonight. Larry Mullen spelar bongotrumma medan han går runt på rampen.
14. Sunday bloody sunday. Rysningar igen. En av mina favoriter, det blev jordbävning igen. Jag fortsätter sjunga med med min hesa röst från läktaren. Publiken på fötter ända upp på sista bänkraderna. Allsången knäcker vilka trumhinnor som hest. Scenen badar i lasergrönt och bandet kan bara luta sig tillbaka och låta publiken sköta showen.
15. Pride (In the name of love)... Ännu en gammal goding som nog går hem hos de flesta. Tämligen omöjlig att misslyckas med. Publikens gensvar är så kraftigt att det ger utslag på Richterskalan. Helt otrolig allsång nu. Sedan håller Bono ett litet tal för fängslade Aung San Suu Kyi innan det är dags för...
16. MLK... Ingen av deras hits precis, men sååå fin låt. "Sleeeep, sleeep tonight... and may your dreams... be realized..." Jag kan hela utantill! Vill ni höra mer? ;-)
17. Walk on. Nu kommer armén av volontärer ut på ramperna. Alla i Suu Kyi-masker. Väldigt U2.... Häftigt ändå tycker jag. Det skulle inte vara U2 utan något "budskap" som detta. Efter denna låt lämnar bandet scenen för första gången och Desmond Tutu tar över på bildskärmarna. Han pratat om att vi alla kan hjälpa till för att göra världen lite bättre. Efter en stund ljuder introt till "Where the streets have no name" i bakgrunden. Då är det kört, jag kan inte hålla tårarna borta. Fånigt kanske, men det är så känslosamt. Det var dessutom den låten de öppnade min första U2-konsert med, även det i Göteborg 1987.
18. Where the streets have no name. Finns inga ord... så jävla bra! Jag sjunger mig hes! Sedan släcks "The claw" ner, Bono ber alla ta upp sina mobiltelefoner och tända dem så ska vi "take down the stars". Det här går inte att beskriva, för typ ALLA har ju mobil. Ljuset från mobilerna lyser upp Ullevi. Helt otroligt. GÅSHUD!!! Då ljuder introt till:
19. One. Inte helt oväntat och jublet är öronbedövande. Bono sjunger texten med darrande passion och blundande ögon. Och ja, vad finns det att säga? Det är såklart makalöst vackert. "Godatt, allihopa" säger Bono på svenska."Glöm inte bort oss". Stående ovationer på Ullevi. Bildskärmarna sänks ned igen. Det ser nästan ut som monsterscenen drar ihop sig.
Snart är bandet tillbaka på scenen för några extranummer.
20. Ultra violet (Light my way). Bono i en konstig laserkostym som lyser rött, det ser helt galet ut. Han hänger och dinglar i någon sorts mikrofonvajer från "The claws" innertak.
21. With or without you. Jaha, dags att grina lite igen!
22. Moment of surrender. Kvällens sista låt. Tydligen en av gårkvällens absoluta höjdpunkter. Bonos röst spricker redan i första versen och han mässar texten som vore det hans sista stund i jordelivet. Och inte för en sekund blir det ansträngt. Bara sagolikt vackert. Publiken sjunger det avslutande "oh-oh"-partiet och Bono går ned på knä. Ullevi badar i blå neon och Bono tackar alla för "två underbara dagar". Jag säger tyst tack jag med.
Som vanligt så var det en adrenalinkick, en upplevelse som inte kan beskrivas, den måste upplevas.

Det är oerhört svårt att återge konserten. Men titta gärna även på bilderna jag tog från konserten. De finns nu i fotodagboken.

2 kommentarer:

Mikael sa...

Jag var där på fredagen. En underbar upplevelse för alla sinnen. Hoppas U2 kommer tillbaka snart!

catja sa...

Äh så bra var det säkert inte... ;)

:D :D